Vägen till lycka

Här har ni mitt svenskatal jag höll idag, blev ett väldigt emotional ämne men det gick!

Tillsammans kan vi.
Tillsammans kan vi hjälpa till dem som inte har det lika bra som oss varje dag.
Tillsammans kan vi se till att mer folk får leva som du och jag.

Den 26e december är inte bara ett datum för mig, för just det datumet gav mig ett minne för livet och lite av en vändpunkt i mitt liv och många andras likaså.

Nu tänker Ni nog, det är bara annandag jul han pratar om men så är det inte för mig. År 2004 åkte min familj tillsammans med flera andra familjer från Sverige till Sri-Lanka för att fira jul och nyår med våra nära och kära. Det vi inte visste var vilken mardröm som väntade oss, mardrömmen vi inte kunde vakna upp ur och glädjas av att det just var en mardröm.

Den 26e december vaknade jag upp och gick till balkongen där många var samlade och kollade ner på gatan, där folk sprang med väskor och bilar körde som aldrig förr. Vi skojjade och undrade om folk hade köpt sista minuten resa, skämtet man nu i efterhand vill ta tillbaka. Strax därpå kom en nära vän springandes och sa till alla att vi var tvungna att samla oss och fort åka iväg eftersom vi bodde nära stranden.

Vi var runt 20 personer + en hund som sattes i en minibuss ämnad för 9 och åkte längre in i landet hem till en familj som givmilt tog emot oss, gav oss mat, tröst och allt sådant vi behövde. Vi satt på golvet, grät hjälplösa, tittade på nyheterna och såg hur dödssiffrorna hela tiden ökade och bad till Gud att vi alla skulle få skonas från detta helvete.

Mardrömmen jag talar om är förstås jordbävningen i Indiska Oceanen som till följd gav flodvågor som svepte över land och med sig tog liv, hem och mycket mer.

Jag tackar alla jag känner men också dem jag inte känner, att jag kom hem säkert och att ingen av mina nära råkade illa ut. Men jag sörjer också för dem som inte hade samma tur och för dem som förlorat någon som stod dem nära.

Jag fascineras hur folket som förlorat sina nära och sitt boende såg till att hjälpa till andra att leta efter överlevande och att hjälpa till att bygga upp det som försvunnit med en enda våg. Likaså fascineras jag av hur världens befolkning enas, visar kärlek och samverkan oss emellan genom att hjälpa till, samla pengar och andra nödvändigheter för att ge till drabbade länder när tragedier sker.

Om människan ändå kunde vara lika öppensinnad och omtänksam oftare som t.ex. då det gäller krig och hungersnöd. Relationen/bandet mellan människor stärks extra mycket när man utsätts för sånt här och då lämnar man inte en person hjälplös. Men att det alltid måste kräva liv för att väcka en värld till liv.

Jag har en dröm om att en dag kunna säga ”Sedan levde de lyckliga i alla sina dagar”.     
Jag avslutar därför detta tal med att säga tillsammans kan vi.